Just nu läser/hör jag på en fantastisk bok:
Tusen strålande solar av Hosseini som även skrivit
Flyga drake. Det är häftigt. Ända sedan ett seminarium under kursen Barn och ungdomars läsning då vi diskuterade Flugornas Herre har jag lagt märket till en speciell företeelse i litteratur. Nämligen att många fiktiva karaktärer beskrivs som epileptiska. Och som min dåvarande lärare Pär berättade; att om man förstår att en karaktär drabbas av regelbundna anfall så ska man vara extra uppmärksam på denna persons tal. Förr trodde man nämligen att epilepsi var ett gudomligt anfall där personen i fråga såg sanningen, hon eller han var därmed en sanningssägare. Så var extra extra uppmärksam på ord som kommer från en karaktär med epilepsi. Det häftiga är att detta konstnärliga knep eller denna symbol har förekommit i två böcker som jag läst nyligen. Bland annat i den nuvarande romanen av Khaled Hosseini, men även hos Mikael Niemis roman
Kyrkdjävulen.
Apropå gudomlighet. Idag åker jag till Graninge för att genomföra årets Stiftungdomshelg. Det är ganska kaosartat i planeringen just nu, men jag litar till vår goda intention. Visst ska detta bli bra och oförglömligt. I alla fall kommer vi kunna berätta för ledarna för nästa helgs läger vad som
kan gå fel.
En häftig mening från Tusen strålande solar, som handlar om kvinnoförtrycket i Afghanistan:
"Liksom kompassen har en visare som alltid pekar åt norr,
finner alltid en mans dömmande finger en kvinna."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar