Galet!

Så var ett av mina Uppsalamål uppnått och upplevt. Årsfinalen i karaoke på uppsalabaren Etage gick av stapeln igår. Elva tävlande kom, även om fler hade kvalat in sig under året genom månadsfinaler. I år var jag dock erbjude att vara med som ett "wildcard". Alla som arbetar som karaokevärdar hade nämligen fått välja ut en tävlande som skulle slippa kvala in via månadsfinaler. Jag blev utvald i januari, så jag har ju haft en lång förberedelsetid.

Elva personer sjöng sin första låt.



Fem tog sig till andra omgången. Jag klarade mig dit. Vi sjöng våra andralåtar...



... och en efter lång jurydiskussion togs vi fem upp på scenen igen. Och så presenterades trean... tvåan... och sen stod jag där med, enligt mig, mina värsta konkurrenter. Men som tur var var mitt namn de sista som ropades upp!

Så det blev en galen kväll full av glädje, sång, skratt och en stor potion tävlingsnerver!
Jag vann en resecheck med Ving (som gott och väl räcker till en charter med killen fem hus bort), blommor, ett vinnarsidenband och en plats i karaoke-SM. Jag är lycklig!

Ibland kan reklam säga något mer!

Önskelista!

Utan någon speciell betydelseordning:
Jag vet att den är väldigt lång, men jag menar ju att ni ska ha mer att välja mellan och inte att jag vill ha allt.
Kramar!

• Teater och musikalbiljetter gärna till My fair lady
  
• Gummistövlar enfärgade
• En STOR stickad tröja med krage att ha tillsammans med gummistövlarna när jag går ut med hunden
• En ny matta
• Sminkväska, halvstor
• Extension mascara
  

• Presentkort på Tros-shopen i Väsby centrum (ca 400 kr)
• Maja Gullstrands skiva Cirkus
• Handdammsugare till rummet
• Muminmuggar
• Muminsängkläder
  
• Presentkort på Lindex
• Klippning och färgning av håret
• Sopborste och skyffel
  
• Temuggar, enstaka alltså, inte flera i samma serie
• Gröna handdukar "torka av händerna på"-handdukar alltså
• Fina bokstöd
• Eltandborste
• En ny väggklocka gärna en som ser gammaldags ut
  
• ÖVERRASKNINGAR hinthint baby ;-)
  

Böcker

• Braiga ljudböcker (gärna Lagerlöfs Jerusalem)

• Muminböckerna gärna gamla/konstiga utgåvor (förutom Pappan och havet och Farlig midsommar)
  

• Klas Östergrens Gentlemen och Gangsters I storpocket, finns undanlagda i bokhandeln
• Philip Pullmans Bärnstenskikaren denna inbundna upplaga tredje delen i trilogin Den mörka materian
  
• Litteraturhistoriabok
  

Inspirerad av bokbloggarna omkring mig:

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Jag har väldigt lätt för att lägga ifrån mig böcker som inte griper tag i mig. Jag brukar ge dem åtminstone hundra sidor. Men en bok som jag hade extremt höga förväntningar på var Ashimas bok av Caroline Giertz. Den är drygt 600 sidor lång och när jag hade trettio sidor kvar började jag bli lite rädd för alla de trådar som skulle behöva krytas ihop i ett nafs. Resultatet blev att ytterst få faktiskt gjorde det. Jag la ifrån mig boken i vredesmod.

Annars försökte jag börja läsa Läckbergs Predikanten, men den var riktigt dålig den med.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Khaled Hosseinis böcker har båda påverkat mig extremt mycket, älskar hans språk, speciellt det bildliga, och sen hans känsla i berättandet: allt inbäddat i en fantastisk historia. Flyga drake var nog den som satte djupast spår.

En annan bok som sätter nya spår varje gång, är Jostein Gaarders Spelkortsmysteriet.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Tror inte det. Jo, förresten... Mikael Niemis Blodsugarna. Fast jag var kanske 15 år då, så jag vet inte hur jag skulle reagera idag.

4. Vad använder du som bokmärke?
Det varierar. Allt från kvitton till systemetnummerlappar till riktigt fina magnet- och sidenbandsbokmärket. Jag tycker dock att alla inbundna böcker, i alla fall, borde vara utrustade med små sidenband.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?

Helst på kvällen, då det är mörkt och mysigt. Men om dagen går också bra, då gärna i kollektivtrafiken eller på mysiga fik.

6. Vad var den första bok du läste?
De första bokminnena jag har är Rid inatt, Silas och en bok som hette Små kaniner blir också stora som jag tror jag läste tio gånger.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Gillar både ock. Köper oftast pocket, men när jag läst ut en riktigt bra bok önskar jag att jag haft den i en inbunden upplaga.

8. Vilken bok läser du nu?
Bulgakovs Mästaren och Margarita

Sen har jag två outlästa böcker, som jag inte ratat utan bara har på sidan av: Karen Armstrongs Genom den trånga porten och John Steinbecks Vredens druvor

9. Och vilken sida är du på?
Sida 106 av 368 (i Bulgakov alltså)

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
I böcker som jag vet att jag kommer kunna använda i mitt framtida yrke som svensklärare klottrar jag ganska mycket. Jag gillar att lämna små märken. Men när jag tänker efter är det nog bara i pocketböckerna. Och i min Bibel, den är det nog flitigast antecknat i.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Omslaget påverkar ganska mycket. Men det beror helt på hur jag känner mig just då. Ibland kan jag bli intresserad av böcker just för att de är så fula och tråkiga till utseendet. Då är boken tillräckligt bra för att kunna bära upp ett tråkigt yttre, kan jag tänka.

Titeln brukar inte spela så stor roll. Men jag ogillar dubbeldeckarnamn i bestämd form (ex. Honungsfällan, Isprinsessan, Vargtimmen, Skumtimmen, Stenhuggaren, Glasbruket, Änglarösten m.fl.) och titlar som börjar med Den/Det + räkneord + substantiv (ex Den andra kvinnan, Den första kvinnan, Den tusende gången m.fl.), så fantasilöst! Man får ju hoppas att det ibland bara är dåliga svenska översättningar.

Skräckexempel: Cormiers "After the first death" - på svenska "Busskapningen"

12. Sidantalet, då?
Ja, det krävs många riktigt bra recensioner för att få mig att läsa en bok på 500 sidor eller mer.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Jag gjorde det när jag var yngre. Då brukade jag börja med att läsa sista meningen, men inte mer. Idag skulle jag aldrig våga det.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Ja, inte alltför många, men till exempel Jostein Gaarders Spelkortsmysteriet, Frankenstein, Yann Martels Berättelsen om Pi och Saltkråkanboken.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Ja, eftersom jag jobbar i en bokhandel så har jag tappat en del travar och fått en del vassa kanter på lår och fötter. Dock borde jag råkat ut för värre saker, eftersom jag ofta i slutet av böcker brukar promenera längs gator med näsan djupt försjunken i de sista sidorna.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Behåller de flesta.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Ibland, dock är jag för snabb för att kunna njuta av den stunden. Men jag har börjat ta med mig böcker in, eftersom jag tror att jag borde sakta ner lite. Okej nu ska jag sluta prata om det här ämnet innan någon byter internetsida.

18. Just det, läser du i badrummet?
Hellre på toaletten än i badkaret. I badkaret blir jag ofta så trött och rofylld att jag måste sluta ögonen. Och så har jag nog doppat för många bokkanter i vattnet.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Lägger till lästa böcker på facebook och noterar dessa i bloggen. Men jag tänkte också skaffa mig en lista på www.bokhyllan.com.

I bokhyllan står pockerböckerna i bokstavsordning (efter författarna), men de andra har en hemlig men genomtänkt placering. Funderar dock på någon typ av färgskala.


Kolla in andras svar på några bloggar/bokbloggar:
Bokhora
BOKMANIA
Paperback lover
Böcker med mera
Ett hem utan böcker
XRob

Min novellanalys från Prosakursen damp ner i brevlådan idag!

Sida 56

Har blivit lite av en fanatiker när det gäller att läsa bokbloggar. Och denna roliga idé kom från bloggen Ett hem utan böcker:

1. Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 56.
3. Leta upp den sjunde meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare eller låt läsarna gissa.

Här kommer därför två lösryckta meningar; en författad av Lagerlöf och en av Bulgakov. Vilken tror du är vilken?

Hon kunde inte låta bli att oupphörligen vända huvudet åt vänster sida.
Bittert började han förebrå himlen för att han inte fått födas med en sådan litterär begåvning.

Gör gärna samma sak och skriv det i en kommentar till detta inlägg. (Och/Eller såklart, som sagt ovan, i din egen blogg)

Nu ska Jensan ner i tvättstugan...

Sammanfattning av läget

Jag trivs väldigt bra med läget just nu, och tänkte ger er där hemma och ute i landet en sammanfattning på vad som egentligen försigår i mitt liv just nu:

* Kämpar på med svenskstudiernas, tydligen, svåraste kurs: Svenska språkets framväxt. Ska skriva tenta den 2 december och tills dess ska jag kämpa på med fornsvensk adjektiv- och verbböjning, samt dunka in fonetiska tecken och runor i vänstra hjärnhalvan. Det är i alla fall ganska kul att märka att man fortfarande kommer ihåg det grammatiska språket.

* Väntar på att lärarna i kurserna Lyrik- och Prosaläsning ska skicka ut betygen.

* Hänger med tjejerna i klassen genom syjunta, bokcirkel, utgångar och annat trevligt, typ sushiluncher.

* Trivs fortfarande väldigt bra med "pojken fem hus bort". Middagarna, de nattliga diskussioner och närheten gör på sitt sätt livet större.

* Försöker styra upp så många träffar med de underbara tjejerna Pörni, Mary Olie, Naima och Änki.

* Sjunger karaoke någon gång i veckan ofta i sällskap av Mary Olie och de andra stammisarna. Kommer den 17 december att delta i årsfinalen.

* Är stolt över att jag trotsade min doktorsfobi och gick och tog bort två leverfläckar.

* Jag har länge känt en saknad efter något. Så när kyrkrävarna började ringa och fråga hur man mådde och om man skulle vilja vara med och planera Stiftungdomshelgerna så föll allt på plats. Jag kände plötsligt hur mycket jag saknar Graninge, människorna, andaktskänslan och anligheten som jag tyvärr inte förknippar med Uppsala. Det är någon som knackar på mitt hjärta. Det blir därför ännu en helg på Graninge i februari, men denna gång på helgen med 18+-deltagare.

* Längtar efter att sätta upp min fina julstjärna.

* Tänker så det knakar på vad alla önskar sig i julklapp. Tips?


Varma hälsningar från ett frostigt Uppsala

Tack ANNA för presenten

Igår var Anna och jag på teater och såg ett gästspel på Uppsala Stadsteater: Bitterfittan (Baserad på Maria Svelands roman med samma namn).

På min födelsedag, då jag fick biljetterna, bestämde vi att vi även skulle hinna läsa ut boken innan teaterdatumet, 7 november. Jag har av någon anledning varit skeptiskt inställd till boken sen den kom ut. Hört halvbra personrecensioner och inte alls varit intresserad. Men som vanligt är det otroligt tillfredställande att bli överraskad och befriad från sina kladdiga fördomar. Bitterfittan är en underbar, rolig och viktig roman, och en precis lika underbar och hjärtlig föreställning. Speciellt härligt var det att där var både män och kvinnor i alla åldrar. Unga tjejgäng som jublade då och då under föreställning (you go girl-jublanden typ) och äldre kvinnor som skrattade jättehögt och kluckande, vissa fnissade igenkännande och petade på sina respektive med armbågen. Efter föreställningen såg jag inte ett enda uttråkat eller ledsamt ansikte. Alla log, såg varandra i ögonen och var stolta bitterfittor! BÖRJA LÄS, OCH GÅ OCH SE!


Lär mer om vad som händer bakom alla bitterfittors mulna och sargade ansiktsuttryck. För "bakom varje bitterfitta står en kränkt kvinna". (Maria Sveland)

Man skrattar för att det är hemskt, sant, extremt underhållande och skrattretande på samma gång. Framför allt rekommenderar jag alla män att läsa den. (Du morbror F. kanske?) Jag tror den ger något viktigt till alla.

Härmed måste jag dela med mig av ett litet avsnitt ur romanen som tyvärr inte fick vara med i teatern. Huvudkvinnan i boken reflekterar över alla män som hon så ofta hör ringa hem till sina fruar och be dem upprepa vad det var som han skulle köpa hem:

"Hon är hans privata, bekväma lilla dataminne. Det är hon som måste skapa utrymme i sin hjärna för att få plats med information om vilka matvaror som behöver inhandlas. Utrymme som hon hade kunnat använda till betydligt viktigare och intressantare tankar än vilken fisksort han ska handla. Hon lagrar det på en säker plats så att han bara behöver ringa hem när det är dags att få informationen levererad.
Jag har aldrig hört någon kvinna ringa hem till sin man och fråga samma sak. Och när jag tänker på vad som händer den dag hennes hårddisk är full. När den kraschar. En liten dagdröm om den dag då hon plötsligt börjar svara obegripliga kontigheter.
'Vi behöver choklad med hög kakaohalt, rödvin och mer kärlek, mer ömhet, mer tid för varandra och förresten vill jag gärna gå en tangokurs med dig någon kväll!'
Eller den dag hon bara fnissar och säger att hon inte har någon som helst jävla aning om vad de behöver handla."

Litteraturlivet

För några dagar sen bildades en bokklubb eller en bokcirkel om man så vill. In libris veritas, in vino vita: det är vårt namn. Medlemmarna är några goda väninnor från klassen, några av deras väninnor och så jag. Vi kommer att träffas en gång varannan söndag och diskutera böcker och dricka vin. Det känns som ett god fortsättning på de underbara litteraturstudierna som nu nått sin ändå på universitetet, för min del. Bokcirkeln har bestämt sig för att börja läsa Jeanette Wintersons roman Det finns annan frukt än apelsiner och sedan följer Michael Bulgakovs klassiker Mästaren och Margerita (delvis tack vare mitt initiativ).

På tal om böcker så kanske det intresserar er vilka namn och vilka titlar som etsat sig fast i min själ efter dessa två månader av prosa- och lyrikläsning:
(Vissa kändisar har ju funnits där sen innan, typ Dante, Selma och Fröding m.fl. men de här listorna är liksom för nya upptäckter i Jenny Bergmans liv)

Intressanta och av mig beundrade författarnamn: Boccaccio, Jonathan Swift, Lasse Lucidor, Erik Johan Stagnelius, Hoffman, Mary Shelley, Edgar Allan Poe, Carl Jonas Love Almqvist, Gustave Flaubert, Edith Södergran, Charles Dickens, Harry Martinsson, Gunnar Ekelöf och såklart de ökända författarna till diktsamlingen Camera Obscura.

Verk som berörde och faschinerade: Frankenstein, Madame Bovary, Great expectations, Gullivers resor, Decamerone och Poes noveller.


Keep on reading people!

Varm fot

För första gången i mitt liv har jag hittat ett par fodrade vinterskor som jag vill ha. Kanske kan det bli en varmfotad vinter... Men de är lite dyra... hint hint!

Fast i brunt!

Under pressure

Sitter just och skriver på en novellanalys. Utreder dubbelgånarmotivet i Edgar Allan Poes "William Wilson". Jag trodde fram till igår att jag skulle skriva om Boccaccios Decamerone, men det visade sig vara en aning knepigt och överambitiöst. Därför ska jag nu försöka knepa ihop en BRA analys på TVÅ dagar. Shit, Jenny, du visste ju att det här skulle vara gjort.

Jag blundar, tittar ut på höstlöven på träden och på marken utanför mitt fönster, lyssnar på min instrumentala playlist på Itunes och tänker: Jenny, va f-n, det här har du klarat förut! Det är så här du gör det bäst! Presspresspress!

Eller som Anki skulle ha sagt det: RYCK UPP DIG, du går på VRG! (citat från gammalt sms)

Och jag svarar: Ja, jag klarar det här. Jag är inte och tänker inte bli ett Aniara.
(öppet för egen tolkning)

Blink och kram

Tänk om!

Tänk vad häftigt det vore om allas vår Bob Dylan fick nobelpriset i litteratur i morgon. Inte helt troligt, men inte heller otroligt. Jag längtar bara efter ett uttalande som berör fler än det högsta och mest förnäma kulturskicket. De senaste åren har jag inte ens kännt igen namnet på pristagaren när Horace tillkännagav denne.

Tänk att få se jublande fans över hela världen fira denna folkets poet:
Sjungandes Don´t think twice, Like a rolling stone eller Mr. Tambourine man med akustiska gitarrer på gatorna... Och om det inte blir verklighet, så har jag ändå bilden för mitt inre öga.

Låt litteraturen, den viktiga komma närmre!

Snart ere dax!

Snart är det dags! Jag ska ha en liten fest här hemma i korridoren för att fira min fölsedag och det ska bli himla skoj. Jag har i egenskap av enväldig temaväljare valt temat: Barnprogram!

Så förhoppningsvis kommer det under torsdagskvällen krylla av mumintroll, vildvittror, Pippilottor, Finduskatter, Pettsongubbar, trasdockor och Pelle Svanslösisar i mitt hem.

Jag själv tänkte försöka efterlikna följande barnprogramsikon, både till utseende och engagemang (Njut!):

Det är lustigt hur annorlunda veckoplaneringar ser ut när man lever som student i Uppsala. Här sitter jag nu, en fredagkväll, hemma med några goda böcker. Det är i veckorna som hålligånget äger rum. Däremot blir helgerna ofta lugna.

Dagens utflykt bestod av storhandling på ICA Maxi med Joel och Pernilla från korridoren och Mattias från våning tre. Det var däremot en chockupplevelse att storhandla på en fredag klockan fem. Pulsen var extremt hög under hela vistelsen. Vilken stress!! och vilken massa människor!

Senare blev det middag med Axel och hans kompisgäng. Och kvällen som är nu ägnar jag åt min pluggläsning. Det är inte helt fel att få ägna två höstmånader åt endast skönlitteratursläsning. Dickens, Flaubert, Shelley och Almqvist står på "läser just nu"-listan. Men just denna fredagkväll hade jag tänkt klara av 60 sidor i Frankenstein, 25 sidor i Madame Bovary och möjligtvis mina dagliga 15 sidor i Lysande utsikter. Om jag inte hinner somna.

I morgon blir det IKEA-besök och införskaffande av det efterlängtade nattduksbordet och kanske en tvättkorg. Sedan vill jag kika förbi marknaden på Vaksala torg. Senare på kvällen ska jag besöka en vagansk nationsrestaurang: 2 gröna rum och kök. Det är min klasskompis Sara (http://veganvrak.blogspot.com) som står för matlagningen och i sällskapet kommer Anna E finnas och sedan fyra tjejer från klassen/syjuntan. Sen får vi se var kväller leder oss.

En härlig vecka har det i alla fall varit!

Dagens funderingar:
Varför måste alltid hjärnan hitta ett nytt orosmoment, när man just blivit av med ett?
Borde/Vill jag omstrukturera mina pocketböcker, i en färgskala?

Lev väl! Du behövs!

Lite bilder från i somras: Klicka på bilderna så kommer du till fotoalbumen

Model house Sthlm

Mors och min skåne-roadtrip

Jag tycker illa om...

Idag fick jag en otroligt arrogant och spydig kommentar av en man på stan. Jag hade bråttom till Vaksala torg, för att hinna till marknaden och köpa grönsaker innan de packade ihop. Därför cyklade jag på trottoaren, ville inte cykla i den ivriga trafiken runt femsnåret. Jag var ändå väldigt försiktig så att jag inte skulle cykla på någon eller stressa de promenerande. Ändå kommer det plötsligt fram en man som med avsikt går in i mig så jag blir tvungen att bromsande hoppa av cykeln. Sen stirrar han på mig, både likgiltigt och halvgalet och säger: "Jasså, jag visste inte att det här var en cykelbana."

Detta väckte både ilska och aggression i mig. Om han ändå kunde avstå från att vara sarkastisk och se så obrydd ut. Om man hade skällt ut mig så skulle jag känt mig förlägen och bett om ursäkt. Men detta tilltal fick mig bara att tyst och argt gå därifrån, medan mina tankar försökte komma på en ännu spydigare kommentar att kontra med.

Typ att storleende säga:
"Du var mej en trevlig en" eller
"Haft en bra dag idag?!" eller
"Eftersom du förmodligen själv inte äger en cykel förstår jag att det kan vara svårt att sätta dig in i cyklisters situation! Idiot!"

Sen kom jag på en sak. En av de saker som jag tycker riktigt illa om; det är människor som får mig att vilja vara elak.

Så det var det som jag borde sagt var:
"Vet du, det finns en sak som jag tycker riktigt illa om och det är människor som får mig att vilja vara elak. För det är jag inte."
Vänt mig om och gått (alternativt cyklat)

Tack för att ni läser om min obetydliga vardag. Det gör mig varm och villig att göra gott!

En av årets högtider!

Ja, snart är den här: Min födelsedag!
Som tidigare känns det väldigt praktiskt att lägga upp önskelistan här på bloggen. Men länkar och hela baletten.

Lite uppdeteringar innan jag kör igång med uppräknandet kanske. I helgen har jag jobbat i Väsby och kommit hem med diverse prylar. Inte helt oväntat, ännu fler böcker. Egentligen borde jag önska mig en ny bokhylla. En nyskapande pryl, som jag mer sällan lägger ut pengar på, har denna gång hängt med hem till rummet. Det är en tavla som jag haft min ögon på hela våren och som jag fick jaga för att tillslut få tag på. Så dagens tips till alla oss snåla studenter: När vi hittar något som vi tycker om så mycket att vi vet att vi kommer att köpa det såsmåningom. Köpt det direkt! Annars försvinner det och du blir bitter! Eller, som i mitt fall, lägga ner massa tid på undersökningar och jagande.

Nu vaktar dock Buddhan över min viloplats.


En bit av mitt ickeexisterande nattduksbord: Den nya pocketboken, fina örhängen och en hemlis.

Önskelista till den 2 oktober, för då var det exakt 22 år sen...

1. Ett nattduksbord (Ikea Vitt)
2. En cykel
3. Den här boken
4. En bra ljudbok
5. En knasig bokhylla (mest för Axels ögon)
6. Ett "det här brukade jag alltid låna av Maria när hon bodde här"-kit (Maria vet nog bäst själv, hihi!)
7. Beck-boxen
8. Presentkort på kläder: HM, Gina tricot, Indiska, Twilfit, Zara, Topshop, typ.
9. Muminmuggar

Frid och fred!

Vardagshjältar

Long time no see!
Men nu ska bloggen komma igång igen, nu när jag är tillbaka i Uppsala! Det känns helt underbart att andas luften, se folket och känna pluggstressen igen. Jag läser nu två kurser parallellt: Lyrikläsning och Prosaläsning.

Men nu till några små anekdoter från de första dagarna:
Vi har en hemlig vardagshjälte som vandrar Uppsalas gator. Historien började torsdagen en 21 augusti, då jag efter att ha avklarat en omtenta (jag hade hoppat över en tenta, inte misslyckats på en, måste tilläggas) och cyklade rask till Maria för att få tänka på något annat än sociolingvistik. Vi hade tänkt att gå ut senare på kvällen så jag hade packat på mig ombyteskläder och smink i en kasse. Men när Maria väl vill låna lite smink upptäcker jag att sminkväskan inte kommit med. Den har jag väl glömt hemma då, skit!

Men, den jobbiga lilla väskan dyker inte upp hemma och ingen annanstans heller. Jag har alltså slarvat bort massa dyrt smink.

Jag bestämmer mig för att ge mig ner på stan tillsammans med Anki, som precis flyttat hit till Uppsala (Lycka!), och köpa nytt. Lite irriterande eftersom det kostar en del. Men först ska jag gå till macken för att hämta ut ett paket - jag har fått en avi på posten. Dock fattar jag inte vad för typ av paket som jag beställt, ingen aning!

När jag mottager paketet är det en stor brun Jiffy-påse med min adress handskriven på framsidan. Läskigt! Vad tusan är detta för något. Jag öppnar, lite halvrädd, påsen och möts av ännu ett meddelande skrivet på ett kuvert:


Så här stod det (för föräldrar mfl med glasögon): Hej Jenny! Vi känner inte varandra. Det är så att jag hittade din makeupväska idag när jag staplade upp till jobbet. Här kommer den. Keep smiling. Gunnar

Heltokigt. Ingen avsändaradress, telefonnummer eller efternamn. Bara en underbar människa som skickat tillbaka min sminkväska, som jag alltså har tappat på någon gata i Uppsala. Observera: Åtta frimärken, vilket betyder att det kostat 44 kr att få iväg paketet. Plus ansträngningen såklart.

Men.. nu återstår ju ett problem! Hur tusan kunde denne Gunnar veta var jag bor och vad jag heter! Jag får en klump i halsen där jag står med paketet i hand. I några skälvande sekunder blir jag uppriktigt rädd.

Tills jag inser: Jag har ju haft en receptbelagd kräm i väskan. Och på den står alltså mitt namn och personnummer. Och sen finns ju underbara Eniro.se att tillgå. En suck av lättad. När jag senare gräver djupare i påsen hittar jag även ett papper med mina utskrivna personuppgifter: Förmodligen medskickade för att jag skulle förstå att han funnit mig genom mitt personnummer.

Vad mer finns att tillägga! En människa som ville hjälpa, som inte krävde någonting i gengäld .
Tack Gunnar! Du är min vardagshjälte!

Så Keep smiling allihop!

Läsa läsa läsa...

Ja, denna sommar är ägnad åt orden, berättelserna och böckerna. Jag ska verkligen passa på att läsa allt det där som jag besväran tittar upp på i bokhyllan och tänker att jag så gärna vill läsa, men som jag annars aldrig hinner. Nu har jag tid. Tid i överflöd.

Jag har som ni kanske märkt i det senaste inlägget att jag redan hunnit med i alla fall en läsupplevelse. Men inget kan överträffa den berättelse som jag med tårfyllda ögon avslutade i morse. Khaled Hosseinis Flyga drake. Jag har i ett tidigare inlägg, från januari, skrivit om den första boken som jag läste av honom: Tusen strålande solar. Det gick så snabbt att läsa den att jag inte ens hann byta bild på boken som jag håller på att läsa här på bloggen. Så här kommer en bild.

Hosseinis berätttelser är som sagor, men det är inga vackra sagor. Han skriver inte på intet sätt krångligt, men det är alltid träffsäkert. Får jag bjuda på ett smakprov?

När jag stängde Sohrabs dörr tänkte jag att det kanske var så förlåtelse började växa fram, inte med en storslagen gudomlig uppenbarelse utan med att smärtan samlar ihop sina saker, packar ner dem i en väska och utan att tala om det för någon sticker iväg mitt i natten.

och...

Jag tog honom från ett säkert kaos och släppte ner honom i en kaotisk osäkerhet.

Jag tror faktiskt inte jag gråtit över en bok förut. Men Flyga drake är en saga som bara tar tag i en, jag tror aldrig den kommer släppa taget.Och för det är jag lycklig. Läs!

Rekommendation till de lata dagarna i hängmattan

Finns det något underbarare än att njuta av en dag i hängmattan, i den ljumma skuggan från träden?

För er som håller med, vare sig man äger en hängmatta eller inte, så kommer här en sällskapsrekommendation. En av PC Jersilds böcker: De ondas kloster (2003). Jag har varit intresserad av boken sen den gavs ut, men inte gett mig på den förrän nu. Jag har dessutom samlat på mig flera dåliga recentioner från tidningar och läsare, som tyckt att boken varit torr och tråkig. Men NEEEJ säger jag! Det var verkligen en läsupplevelse. En bok som både är facklitteratur, deckare och roman (räknas dock som skönlitteratur). En spänningsroman i historisk miljö och nutid.

Så för dig som vill berikas med Stockholmshistoria i blandning med spännande religionsfilosofi och arkeologiaction - Läs!

Nya sysselsättningar

Igår, torsdag, var jag på besök hos en familj som jag ska vara hundvakt åt i höst. De ska om en vecka hämta sin lilla dvärgschnauzer. Denne lille rackare har fått namnet Emil och ser väl ungefär ut så här:

Jag kommer i höst att spendera många timmar med honom om allt går bra. Förmodligen kommer vi ses tre timmar per dag (vardagar). Jag tar mig till familjen hus med cykel, ca 10-15 minuters cykelväg. Välkommen vardagsmotion. Plus att jag ju kommer att behöva ta promenader med Emil. Annars kommer jag nog använda timmarna till att plugga och inandas den kärlek som bara ett djur jag ge en. Det ska bli underbart att få kontakt ett djur igen, det ger så mycket. Förra sommaren var ju rena rama valpsommaren, med Axels pappas åtta valpar.

Dessutom kommer hundpassningen innebära att jag kan spara mer pengar. Jag satsar på att spara kanske två och fem i månaden. Bra att ha om jag ska ut och se världen 2009-2010.

Kramar från Uppsala

I kärlekens namn

Carola. Varför väcker denna människa så mycket känslor hos svenskarna? Oftast tycker jag att det talas illa om henne. De flesta verkar känna ett obehag eller ilska gentemot henne, bara vid omnämnandet av hennes namn.

Jag tillhör dem som tycker om Carola. Jag tycker faktiskt att hon är en vettig människa och en storartad artist. Därför vill jag, som en protest gentemot häxjakten runt Carola, hylla henne här på bloggen med, enligt min mening, ett av de tuffaste framträdanden som hon gjort. I kärlekens och musikens namn. Hon bevisar utan det minsta tvivel att hon är en av våra största svenska röster.

Egypten

Åh Egypten, jag saknar dig redan. Så mycket intryck. Så mycket nytt att inse, förstå och lära sig. För mig blev resan det första mötet med en helt annan kultur än den jag är van vid. För att få höra mer beskrivande berättelser måste du nog bjuda mig på en kopp te. Här är det jag kommer minnas från Egyptenresan:
(Våra resmål var Kairo och Dahab, ett samhälle vid Sinaihalvöns östra kust)

Tempot, Kairos luft fylld av avgaser rök och damm, trafiken, taxibilarna utan bälten, inredningen i taxibilarna, tutandet, det tillmötesgående folket, Röda havet, saltvattnet, katterna, försäljarna, böneutropen, Hannas underbara lägenhet, home-delivery, Stella-öl, värmen, fläktarna i sovrummen, arabiskan, magont, toaletterna med de små duschsystemen, snorklandet bland fiskar och koraller, de starka teerna, människorna med de små men betydelsefulla arbetena, dörrvakterna som sov i trapphusen, pyramiderna, sjöborrarna, sjöstjärnorna, det plötsliga regnet på marknaden, känslan av att vara instängd i ett badrum utan luft, äventyret med att få ut mig ur badrummet, Kairos muller som aldrig tystnar, sönderklippta filmer, känslan av salt i ansiktet och i håret, prutandet i butikerna, Hibiskusteet, fikonmarmeladen, tunnelbanan, korallskadan, beduinflickorna som sålde smycken, personalen på Jasmine Pension & Resturant, den sköna frånvaron av mobiltelefonen och datorn, människorna som går rakt ut i gatan, bevittnandet av airo från flygplanet, kyrkorna i koptiska Kairo, avslappningen, missförstånden, samtalen, tårarna och skratten.

Jag vill tillbaka.

Fler bilder kommer snart, här är en början (klicka på bilden)

Några av mina favoritcitat:

"Varför kan alla stava till egoism? Varför kan ingen stava till solidaritet?"

Mikael Persbrandt

De 7 gyllene orden som motverkar ilska och bråk och öppnar vägen till kommuntikation:
"DET LIGGER MYCKET I DET DU SÄGER"

Affirmationer att upprepa för sig själv när man är riktigt irriterad på någon:
"Jag är fast besluten att ändra min uppfattning om denna människa."

"Han/Hon är utsänd för mig att öva på."

"Det är aldrig kärleksfullt att vara någons dörrmatta!"

Kay Pollack

"Att kränka en annan människa är som att spotta Gud i ansiktet."

Okänd

Jag gick till skogs för att leva medvetet. Jag ville leva innerligt och suga märgen ur livet. För att utdriva allt som ej är liv, och inte vid min död upptäcka att jag aldrig levat.

Henry David Thoreau

Vårruset

Igår torsdag, den 22 maj, sprang jag för första gången på väldigt länge. Och jag sprang inte vad eller var som helst: Jag sprang vårruset! 5 kilometer, varav jag kanske lunkade 1,5 km och sprang 3,5 km. Eller nått. Men stolt som tuppen är jag allt. 39 minuter kom jag in på.

Till sällskap hade jag min syjunta, som hade bildat två lag. Vi hade alla vita t-shitar som tydligt visade att: här kommer Sticken!

Men den stora frågan som nu är på allas läppar kvarstår: Heter det verkligen Vår ruset, som det faktiskt står överallt; i reklamen, på medaljen m.m.????? (särskrivning)

Aldrig tyst!

Nu tror du säkert att det här inlägget kommer att handla om hur mycket jag längtar efter tystnad / avskyr allt väsen runt omkring mig. Men tyvärr, så är ej fallet.

Jag slås allt oftare av att jag alltid har något typ av ljud runt omkring mig. Så fort jag kommer hem till rummet, slår jag på musik på datorn eller tv:n. Så fort det inte finns någon annan att prata med så behövs musik, ljudbok eller någon serie att titta på eller "ha i bakgrunden". Inte ens ens cykeltur till stationen klarar jag utan min ipod. Varför aldrig tyst?

Ytterligare ett konstigt fenomen: Jag kan inte somna i tystnad. Det är hur lätt som helst att somna i en fullsatt pendeltågsvagn, men förfärligt jobbigt att försöka komma till ro i ett ensamt tyst sovrum. När jag var liten brukade jag alltid lyssna på sagoband för att kunna somna. Denna vana har förföljt mig ända in i vuxenåldern, ända tills dagen idag. Jag lyssnar alltid på någon talande röst för att kunna komma till ro. Ordet lyssnar är dock överdrivet, jag behöver höra mumlandet i bakgrunden av mina tankar. Alltför ofta somnar jag till tv:n eller någon dvd:film på datorn.

Samtidigt har jag lärt mig stänga ute vissa ljud och till exempel läsa till musik, babbel och andra störsmoment.

Samtidigt måste min kära pojkvän alltid ta batterierna ur min tickande väggklocka för att kunna sova i mitt rum. Jag, jag hör den inte ens.

Att resa

Idag har jag umgåtts med en av mina bästa och äldsta vänner: Matilda. Hon har nyligen kommit hem från en fyra veckors lång resa i Thailand så självklart hade hon mycket att berätta, och jag kunde inte vara en mer nyfiken lyssnare.

Det här med resor har jag snabbt ändrat åsikt om. För ett år sedan då många av mina vänner började resa hit och dit i världen tyckte jag inte att det var så intressant; det var inget för mig. Jag har alltid varit så glad över att bara befinna mig i Sverige och det har alltid varit en självklarhet att jag ville plugga här. Jag vet också att jag alltid har varit lite rädd för att åka långt bort, till främmande länder, främmande kulturer. Främmande, främmande, främmande. Kanske beror det på att jag inte rest mycket alls i mitt liv; aldrig lämnat Europa. När jag var under femton kommer jag ihåg att jag till och med tyckte att det var obehagligt att befinna mig i Danmark och Finland. Det var helt enkelt inte hemma.

Jag känner dock mer och mer hur jag mognar i min inställning till främmande länder och resor. Jag längtar mer och mer ut i världen. Däremot är jag medveten om att jag inte har varit mogen för långa resor förrens nu. Jag känner en längtan efter att "vara där". Inte bara uppleva allt det där främmande, eller ska jag säga det där nya, genom en tv-ruta.

Första stora händelsen är att jag den 31 maj lämnar Europas gränser bakom mig och upptäcker Egyptens städer, religioner, byggnader och människor. Jag kunde inte vara mer exalterad och spänd! Jag kommer att "vara där"!!!

Jag brukar säga: Om man ska bli lärare måste man ha något att berätta. Och helst ska allt detta inte lästs i böcker. Man måste ha egna upplevelser att berika undervisningen med. Inte behöva börja sin mening med: "Det här är en bild på floden Ganges...", utan istället "Den här bilden tog jag när jag var vid floden Ganges..." eller "Mitt intryck av atmosfären kring Ganges var...". Denna tanke och detta förhållningssätt har under det senaste året blivit mycket viktig för mig. Det har även triggat min längtan efter resor och upplevelser.

Planerna är därför att jag ska läsa klart mina svenskstudier, d v s plugga ett år till, och sedan ta ett så kallat sabbatsår. Under detta sabbatsår skulle jag vilja jobba jobba jobba för att sedan uppleva: Indien, Thailand, Vietnam, Kina, Indonesien, Japan och eventuellt den Australienska kontinenten. Ambitiöst: Javisst!

Det finns ändå något vackert i människor som inte finner något intresse i att resa. De som lever och trivs på exakt samma plats där de föddes; för de är det det ultimata och mest spännande.

Att alla inte vill eller vågar resa, det är viktigt att komma ihåg i en tid då allt uppmanar oss till rörelse och förnyelse. Vissa vill stå stilla!

Små fina ögonblick

En varm torsdag och syjunta i Stadsparken

Annelie och hennes vän


Anna och nachosen


Ida och Marie


Isabella

En seg fredagskväll med husmanskost och rödvin

Mattias och Pernilla ska hugga in


Maria

En regnig lördag med kossorna, som sprang ut på sommarbete


Mattias, Pernilla, Maria och jag var där


Vi hälsade på kalvarna och tittade på när kossorna sprang ut på fältet
Så mycket lycka!

Tv-tidsfördriv

Eftersom jag nu har bantat ner min skoltid från heltid på Arlandagymnasiet till två tretimmars lektioner i veckan måste man ju uppehålla sig på något vis. För mig uppehåller jag mig med alfapet på Internet, läsning och slötittande på Sex and the city, South Park och annan Tv.

Jag har överraskats två gånger den här terminen över, återigen, SVT:s fantastiska utbud. Två program som jag tjatat om för alla jag känner är charad-programmet Glasklart och dramaproduktionen Sthlm. Se dem, se dem, se dem! För skratt och för gråt. För glädeskratt och tårar av lycka. Som min far brukar påpeka: Varför finns det inte fler tv-program om snäll, roliga och goda människor? Men dessa exempel är verkligen exempel på just snäll-tv.

Sen måste jag även rekomendera alla att kolla in http://www.southparkstudios.com/. Visserligen bjuder South Park ofta på extrem och vulgär humor, men serien bär på budskap som för den upp till Simpson-kvalitet. Men i många fall överträffar South Park Simpsons i smarthet. Faktiskt. Bägge serierna driver ju med Amerika, amerikaner och amerikanska fenomen.

Det är ändå konstigt att man kan bli så fäst vid fyra extremt dåligt animerade småpojkar. Men för mig har de nu humor, känslor och fyra mycket stora små-hjärtan.







Förlåt till alla som tyckte att klippen var stötande. Man blir nog lite hämmad när man sett serien ett tag. Men själv garvar jag så att jag gråter.

Jenny

Äventyr på havet

Igår söndag gjorde jag och Maria en endagstur ut på Östersjön. Vi skulle ta Ålandsfärjan fram och tillbaka för att njuta det billiga nöjet: taxfree. Obervera här att vi betalade 60 kronor för en turochretur resa, en enkelresa till Upplands Väsby med Upptåget kostar 95 kronor. Absurt.

Vi skulle ta bussen till Grisslehamn, en buss som gick från Willys i Uppsala. Vi var där 20 minuter innan bussen skulle gå och tänkte gå in på Willys och köpa en pastasallad att ha med oss som proviant. Vi frågade nästan direkt ett biträde om var pastasalladerna fanns och var Eckeröbussarna gick ifrån. Då svarade han: Vi har inga pastasallader och bussen går det andra Willyset som ligger på andra sidan stan. Totalförvirring i Jenny och Marias hjärnor. PÅ ANDRA SIDAN STAN. Vi kommer aldrig hinna! Vi hade ju bara cyklarna med oss. Vi bestämmer oss för en kupp, det får bära eller brista. Vi beställer en taxi, med meddelandet: DET ÄR BRÅTTOM!

Och det är nu miraklet sker. Efter fyra minuter kommer en taxi och i taxin sitter vår hjälte Goran. Goran är en sådan där taxichaufför som bara finns med i Josef Fares filmer (och tydligen i Uppsala). Ett riktigt orginal som fick oss att ligga dubbelvikta av skratt hela det kortkorta resan. Vi förklarar i vilken situation vi befinner oss och han säger först: Tjejer! Varför ni göra så här mot mig?! Sen öser han iväg och skriker "Himla talibaner!" åt alla långsamma bilar framför. Vi kör förbi en tant på cykel och Goran utbrister: Akta mormor tjejerna ska med bussen!!! När vi nästan är framme säger han: Damer, nu det hundra procent ni hinner. Om ni inte hinner så lovar jag köra gratis efter bussen. Han kör upp och parkerar snett framför bussen så att den inte ska kunna åka utan oss. 120 spänn för fem minuters åktur med taxichauffören Goran, det var dagens mest välspenderade pengar.

Här kommer några bilder från Tuttan och Tussans äventyr på havet:


Till haaaavs!


Pernillas exotiska hemland: Åland!


Tussan och Tuttan och Åland


De kyliga dryckerna var perfekta att värma sig på i den ännu kyligare vinden


Jenny på Östersjön


Här hittade vi en dörr som var perfekt för små människor som Maria och Frodo

Idag är ändå en ganska bra dag

Det finns mycket som tynger. Men eftersom jag påstår mig vara optimist så måste jag ju upplysa de sakerna som är bra just nu. Trots att jobbet på bokhandeln i helgen har varit ganska långtråkigt och enformigt så har två röster förgyllt min helg extra mycket.

Äntligen har mina Annor återvänt till Svealand, efter tre eller fyra månaders vistelse i Indien. Jag känner verkligen hur mycket jag saknat dem nu när deras röster påverkar min vardag igen. Nästa vecka ska jag bjuda hit dem till Uppsala. Det ska bli en kväll och en natt fylld av kramar och frossande i mat, Indienbilder och alla berättelser som de samlat på sig.

Anna och Anna i Indien

Sen har jag faktiskt klarat halva mitt viktmål. Jag har gått ner tre kilo. Tre tills ska bort innan sommaren. Hoppas hoppas hoppas att det går! (Hint till alla mina vänner som läser: Bjud mig alltså INTE på bakverk, godis eller friterat!!!)

Så idag är en ganska bra dag ändå.
Kärlek till världen!

Inspekterad och klar

Nu har de båda inspektörerna från Uppsala universitet varit och tittat på mig i klassrumsmiljön. En gubbe från litteraturvetenskapliga institutionen och en gubbe från nordiska språk. Bägge lektionerna när de var där gick förhållandevis bra. De kom till var sin klass. När gubben från littvet kom hade jag lektion med idrottstvåorna och de skötte sig bättre än vanligt, för att han var där förmodligen. Förhoppningsvis också för att vara snälla mot mig. Men i teknikklassen blev de stökigare än vanligt. Kanske för att provocera honom, eller för att testa mig. Vem vet?

Jag fick efter varje besök en muntlig utvärdering av hur jag hade skött mig, om man kan uttrycka det så. Båda poängterade att jag hade en naturlig auktoritet i min röst och i mitt uttryck som (blivande) lärare. (Jag får nog tacka alla de timmar jag spenderat med busiga konfirmationsgrupper för det.) Däremot fick jag kritik för bristande ämneskunskaper av ena gubben och beröm för detsamma av den andre. Jag kanske hade en bättre dag den andra gången helt enkelt. Men blir ju i alla fall säkrare för varje minut som man står inför en klass. I början tvekade jag ofta på hur mycket jag egentligen visste och kunde förmedla.

Det som jag verkligen känner att jag har utvecklats i är nog det som jag i början tyckte var allra svårast. Att våga vara sträng och säga till de som stör i klassrummet och de som inte lyssnar på sina kamrater. OCH förmågan att ta emot ett elevsvar, lyfta upp det och bygga vidare föreläsningen eller dialogen med hjälp av detta. Istället för att vara säga rätt eller fel när en elev svarar på en fråga eller lägger till något.

Nu kvarstår den största utmaningen. Hur skapar man ett klassrumsklimat som inbjuder till en jämlik dialog, när ungdomarna inte ens bryr sig om eller har lärt sig att lyssna på varandra? Jag är tyvärr där för kort tid för att kunna göra någon skillnad tyvärr.

Lugnets lov

Jag såg just på filmen Sound of music (1965) och det slog mig vilken otroligt lång introduktion den hade. I över fem minuter får man endast se kameran svepa över stora landskap; skogar och berg. Samtidigt presenteras i tur och ordning regissören, producenten, skådespelarna, ja, alla som varit med och skapat filmen. Förfärligt nog slås jag även av hur stressande eller snarare tråkigt man tycker det är. Ska inte filmen börja snart? tänker man. Idag görs det knappast några filmer som tar sig tid att i lugn och ro presentera konstnärerna i början av filmen. De får vänta till allra sist, då namnen presenteras i rasande fart i rullande text. Allt för att inte göra publiken uttråkad.

Men vilka är det egentligen fel på? Vilka är mest allegiska mot långsamheten? Vi som tittar eller de som skapat filmen?

Jag kommer på mig själv och min allergi mot allt som går långsamt. Jag är formad av samhällets mer och mer stressade tillvaro. Allt ska gå så fort. Idag hänger inte ens jag med i barnprogrammens tempo, medan barn idag säkert skulle bli uttråkade av att se ett trivialt och lugnt program som till exempel Bullerbyn.

Så jag lutar mig tillbaka i gungstolen för att försöka motverka tidsandan som även speglas i mig. Varför inte njuta av en lång filmintroduktion med sköna naturbilder och vacker musik? Jag har ju egentligen ingenting att vara stressad över.

Av samma skäl försöker jag allt oftare att se kollektivtrafiken som ett tillfälle och en stund för vila. Jag kan ju faktiskt inte få det att gå fortare.

Lovad vare lugnet och stillsamheten.
Har du tagit dig tid att lyssna till dina egna hjärtslag?
Att kunna vila i stunden är en gåva och en prövning.
Vågar du stanna upp?
Medveten om att tystnaden också bär på många svar.

Jag vill våga ta mig tid.
Jag vill lyssna till klockans tickande och hjärtat slag som tickar i takt.
Till och med ta mig tid att skriva en dikt då och då.

Det här är lugnets lov.

Har du någonsin funderat över varför Mumintrollen är så trevligt runda och vänliga?
De är för mig förbilder och lärare i långsamhet och lugn.

Kvinnliga förebilder

Behöver jag säga så mycket. Astrid har varit min absolut största förebild, redan från barnsben. Hon är en förebild som författare, talare, samhällsdebattör, kvinna och som person i största allmänhet. Det finns bara fred och kärlek i namnet Astrid Lindgren.


Hon har förändrat Sverige och vår syn på idrott. Sällan har någon spritt så mycket glädje genom att just betona glädjen i det hon gör. Vinsten är inte det viktigaste, det viktigaste är att vi gör vårt bästa och att vi gör det tillsammans. Sport handlar om vänskap och samarbete!
Carolina är min hjältinna.


Förbild inom sången: Vackra, fantastiska och helt underbara Helen Sjöholm. Bara bevittna hennes känsla och hennes minspel när hon sjunger. Det är inte alltid det vackraste, men ack så innerligt.
Du måste finnas
The Prayer


Självklart måste man skaffa sig nya förbilder då och då. De här två är de senaste i raden. De leder programmet Rent hus på Tv4 och hjälper folk som totalt tappat kontrollen över smutsen i deras hem. Men Marie-Louise och Marlené städar inte bara upp, utan de hjälper folk till självhjälp; ger dem tips, vänlighet och uppmuntran. Jag tror att alla som ser på programmet på något plan ser lite ner på människor som lever i smuts och bakterier, men damerna på bilden kommer ofta med förståelse och en enorm vilja att hjälpa.
Det är dessutom extremt roligt att Marie-Louise har en stor fascination för bakterier och tar prover överallt i hemmen. Marlené uppvisar också en stor passion för städning. Hon både sjunger och lovprisar smuts när hon väl kommer igång.
Så se programmet, det är äckligt, men samtidigt fullt av kärlek!

Plugga för livet, arbeta för mänskligheten!

Det gör mig ofta förundrad och förvånad att elever idag ser skolan och lektionerna som ett tvång. Speciellt eftersom jag nu befinner mig som praktikant på gymnasiet. På gymnasiet! som redan är frivilligt, får lärarna kämpa för att hålla elever fokuserade och motiverade. Jag tror att ens tålamod stärks med tiden, för alla lärare vill sina elevers bästa. Men som blivande lärare blir man förskräckt och förbannad på elever som tror att de är i skolan för att leka och prata med kompisar. Helst skulle man ju vilja säga: "Jaha, men du där som inte tar det här seriöst eller inte vill lära dig något. Gå då ut ur klassrummet och bli föralltid betraktad som analfabet och medlem i samhällets bottenskikt!" Att ungarna inte fattar att det här och just det här tillfället är deras chans att förverkliga allt de önskar och nå dit man aldrig trodde man skulle kunna nå.

Skolan är ju demokratins främjare. Alla ska ha samma chans att arbeta och plugga sig ur den samhällsklass som man annars skulle vara inlåst i. Bekämpa klassamhället bojor! Tusan att de inte fattar det.

Å andra sidan finns det också en fara med att tro att bara man pluggar och matar in fakta på huvudets hårddisk så får man allt och uppnår allt.

Jag läste idag en för min del förlösande krönika i Stockholm Citys gratistidning. Ett fetstilt citat löd: Den som pluggar för jobben och inte för livet blir både kunskapslös och arbetslös. Och precis så tror jag att det är. Det finns alltför många studenter på gymnasium och universitet som pluggar utan något egentligen mål eller syfte förutom att de vill få jobb snabbt och bra betalt. Gärna jäkligt bra betalt. Men var finns betydelsen i det de vill göra? Var finns elden och glöden? Arbetsgivarna vill inte ha och arbetslivet behöver inte guldgrävare eller ohumana kunskapsmaskiner; de vill ha eldsjälar! de behöver eldsjälar!

Jag skulle önska att alla visste att kunskap gör gott och om man är så lycklig att man vet vad man skulle vara bra på (d v s vilja jobba med), så gör det och låt inte löftet om pengar bestämma vad du vill syssla med.

Blev det här inlägget en progglåt eller en predikan? Du får välja själv...

Brinn männska', brinn!

Rikets rispigaste röst

Här kommer två klipp, som i alla fall fick mitt hjärta att stråla av glädje. Sångerskan Frida Öhrn (Oh Laura) gör världens succé i sitt första framträdande i programmet Så ska det låta. Jag säger bara: Amanda Jenssen, släng dig i väggen. Jämfört med Frida har du inte tillstymmelse till rispig röst. Frida Öhrn får mig att vilja sjunga och smälta på samma gång!

Ris och ros

Ris: Idag var eleverna riktiga små?&%###!!&%#-ar. De lyssnade inte, hade ingen koncetration. Bara babbel babbel babbel från tre olika ställen i klassrummet. Jag fick således testa min lärarroll på många nya sätt. Bland annat var idag första dagen då jag slängde ut en elev från klassrummet. Jag kunde helt enkelt inte koncentrera mig när en elev sitter och sjunger.

Ros: I morse vaknade jag upp med en ny idé till dagens lektion. Jag hade bestämt att jag skulle reda ut begreppen epik, lyrik och dramatik i början av lektionen, men jag var inte riktigt nöjd med den tillhörande skrivuppgift jag först planerat. Men i morse ändrade jag den till denna briljanta uppgift: Eleverna skulle transformera lyrik till epik. I detta fall skulle de ta en dikt av Sapfo och göra om denna till en berättande text.

Öppna ögon att se...

Titta intensivt på de fyra punkterna i mitten av bilden i ungefär en minut.
Ha gärna ansiktet väldigt nära bilden och blunda sedan och invänta uppenbarelsen.

"Some see a teacher, standing on a hill, speaking words of wisdom
Some see a healer, reaching out his hand to give sight to a blind man
Some see a dreamer wasting his life on what can never be
Some see a fool dying for his dreams...

But I see love"

Word!

Citat av Frankrikes tidigare utbildningsminister

Jean-Pierre Chevènement

"Det finns inget vackrare yrke, inte heller något viktigare för landet än lärarens yrke. Åt honom/henne anförtros det dyrbaraste vi har: våra barn. Man kan aldrig tillräckligt många gånger säga hur mycket landets framtid beror på kvalitén hos dess lärare. Det är därför man först måste tillskriva dem den aktning som de förtjänar: ett land som sänker halten på sina undervisare
begår självmord."

Berättelsen om en helkväll

Igår kväll var en riktig helkväll. Väldigt lyckad! Jag träffade mina syjunta-brudar klockan sju för ett par fördrinkar hemma hos Marie, som bor i ett mysigt studentrum på gatan nedanför Slottsbacken. Några drinkar blev till några timmar av glädje, musik, dans, prat om allvar och prat om strunt. Vid halv elva tog vi de få stegen som behövdes för att komma till Stockholms nation, där vi skulle "svänga våra lurviga". Det var lagom mycket folk, det vill säga lagom med svängrum på dansgolven. Men på något sätt är det alltid för trångt kring bardisken. Det är väl konstigt.

Det är skönt att nationerna stänger ganska tidigt på vardagar. Klockan ett tänds lamporna i taken och alla studenter trängs för att hämta ut sina jackor och få i sig den efterlängtade korven med bröd av den förmodligen alldeles för välbetalda korvgubben som står och väntar utanför portarna. Jag kände redan vid halv ett-tiden att de nya skorna skav. Därför gick jag innan stängningskaoset hann dra igång och bestämde mig för att tillbringa sista delen av kvällen med stammisarna på karaokebaren. Så jag tog cykeln och trampade iväg mot Dragarbrunn.

Avslutningen på kvällen blev så bra som den bara kunde bli. Jag fick riva av en Bohemian Rhapsody under sluttimmen, innan stället stängde klockan två.

Anekdot (apropå gårdagens bravader):
Jenny står och ska hämta ut sin jacka vid stängning på karaokebaren. Jenny börjar så smått gräla på gardrobiären för att hennes sjal tycks saknas. Hon blir jätteorolig för några sekunder (den var ju så ny och fin), innan vännen Anders påpekar att: Jenny, du har ju sjalen på dig (följt av ett asgarv, såklart).

Så kan det gå.

Men lyckligtvis var jag i skolan till didaktikpasset klockan 09.15 i morse. Det ni!
Nu ska jag ta en tupplur.

Kärlek och fred till världen