Vardagshjältar

Long time no see!
Men nu ska bloggen komma igång igen, nu när jag är tillbaka i Uppsala! Det känns helt underbart att andas luften, se folket och känna pluggstressen igen. Jag läser nu två kurser parallellt: Lyrikläsning och Prosaläsning.

Men nu till några små anekdoter från de första dagarna:
Vi har en hemlig vardagshjälte som vandrar Uppsalas gator. Historien började torsdagen en 21 augusti, då jag efter att ha avklarat en omtenta (jag hade hoppat över en tenta, inte misslyckats på en, måste tilläggas) och cyklade rask till Maria för att få tänka på något annat än sociolingvistik. Vi hade tänkt att gå ut senare på kvällen så jag hade packat på mig ombyteskläder och smink i en kasse. Men när Maria väl vill låna lite smink upptäcker jag att sminkväskan inte kommit med. Den har jag väl glömt hemma då, skit!

Men, den jobbiga lilla väskan dyker inte upp hemma och ingen annanstans heller. Jag har alltså slarvat bort massa dyrt smink.

Jag bestämmer mig för att ge mig ner på stan tillsammans med Anki, som precis flyttat hit till Uppsala (Lycka!), och köpa nytt. Lite irriterande eftersom det kostar en del. Men först ska jag gå till macken för att hämta ut ett paket - jag har fått en avi på posten. Dock fattar jag inte vad för typ av paket som jag beställt, ingen aning!

När jag mottager paketet är det en stor brun Jiffy-påse med min adress handskriven på framsidan. Läskigt! Vad tusan är detta för något. Jag öppnar, lite halvrädd, påsen och möts av ännu ett meddelande skrivet på ett kuvert:


Så här stod det (för föräldrar mfl med glasögon): Hej Jenny! Vi känner inte varandra. Det är så att jag hittade din makeupväska idag när jag staplade upp till jobbet. Här kommer den. Keep smiling. Gunnar

Heltokigt. Ingen avsändaradress, telefonnummer eller efternamn. Bara en underbar människa som skickat tillbaka min sminkväska, som jag alltså har tappat på någon gata i Uppsala. Observera: Åtta frimärken, vilket betyder att det kostat 44 kr att få iväg paketet. Plus ansträngningen såklart.

Men.. nu återstår ju ett problem! Hur tusan kunde denne Gunnar veta var jag bor och vad jag heter! Jag får en klump i halsen där jag står med paketet i hand. I några skälvande sekunder blir jag uppriktigt rädd.

Tills jag inser: Jag har ju haft en receptbelagd kräm i väskan. Och på den står alltså mitt namn och personnummer. Och sen finns ju underbara Eniro.se att tillgå. En suck av lättad. När jag senare gräver djupare i påsen hittar jag även ett papper med mina utskrivna personuppgifter: Förmodligen medskickade för att jag skulle förstå att han funnit mig genom mitt personnummer.

Vad mer finns att tillägga! En människa som ville hjälpa, som inte krävde någonting i gengäld .
Tack Gunnar! Du är min vardagshjälte!

Så Keep smiling allihop!