Läsa läsa läsa...

Ja, denna sommar är ägnad åt orden, berättelserna och böckerna. Jag ska verkligen passa på att läsa allt det där som jag besväran tittar upp på i bokhyllan och tänker att jag så gärna vill läsa, men som jag annars aldrig hinner. Nu har jag tid. Tid i överflöd.

Jag har som ni kanske märkt i det senaste inlägget att jag redan hunnit med i alla fall en läsupplevelse. Men inget kan överträffa den berättelse som jag med tårfyllda ögon avslutade i morse. Khaled Hosseinis Flyga drake. Jag har i ett tidigare inlägg, från januari, skrivit om den första boken som jag läste av honom: Tusen strålande solar. Det gick så snabbt att läsa den att jag inte ens hann byta bild på boken som jag håller på att läsa här på bloggen. Så här kommer en bild.

Hosseinis berätttelser är som sagor, men det är inga vackra sagor. Han skriver inte på intet sätt krångligt, men det är alltid träffsäkert. Får jag bjuda på ett smakprov?

När jag stängde Sohrabs dörr tänkte jag att det kanske var så förlåtelse började växa fram, inte med en storslagen gudomlig uppenbarelse utan med att smärtan samlar ihop sina saker, packar ner dem i en väska och utan att tala om det för någon sticker iväg mitt i natten.

och...

Jag tog honom från ett säkert kaos och släppte ner honom i en kaotisk osäkerhet.

Jag tror faktiskt inte jag gråtit över en bok förut. Men Flyga drake är en saga som bara tar tag i en, jag tror aldrig den kommer släppa taget.Och för det är jag lycklig. Läs!