Slöjan

Idag började jag tänka på fenomenet smink. Fungerar inte dagens smink som en sorts slöja? Någonting som vi gömmer oss bakom och som blir den mask vilken andra människor får betrakta som vårt "jag". Det är faktiskt inte det dåliga självförtroende som säger åt oss att bära smink varje dag, när vi ska ner på stan eller när vi ska till skolan. Jag tror snarare det är förväntningarna på oss som styr.

Trots allt är det ju endast mina käraste som får se mitt vackraste jag. Utan smink, utan slöja - helt naturlig.

Å vad tycker du om serien Klass 9A då?

Klass 9A. Tv-programmet/dokusåpan som är på allas ALLAS läppar. Jag tror att alla mina undervisande lärare och professorer har frågat om vi följer programmet. Är det en självklarhet? Jag vet inte om jag tycker att det är en självklarhet, men jag tycker att om man ska bli lärare bör man vara intresserad av hur arenan för vår framtida yrke kan se ut. Typ som i Johannesskolan, där tv-serien utspelas.

Min käraste frågade mig här om dagen hur jag såg på den utmaning som jag faktiskt står inför: Att forma nästnästa generations ungdomar. Att göra dem till demokratiska och någorlunda vettiga medborgare. Helst av allt vill jag att de under mina vingar ska formas till kärleksfulla, jämlika, fördomsfria och ständigt växande individer. Men den drömmen kanske endast är en utopi. Ouppnåelig. Är den?

I programmet Klass 9A talas det iderligen om skolans misslyckande, att skolan inte räcker till och att eleverna inte uppfyller kraven längre. Jag håller med om detta. Det har gått utför den senaste tiden. Elever finner ingen motivation till studier. Det kanske de inte gjorde på 40-talet heller men de var i alla fall strängt tvungna att stå ut. Idag är elever inte lika hårt hållna. Enligt min åsikt så handlar det inte om att elever känner mindre respekt för lärare idag. De känner väl snarare mindre rädsla inför lärare. Grundproblemet är otrygghet, brist på kompetens och att eleverna inte känner till fördelarna med att studera. Eleverna vet att de borde. Men det är egentligen lärarna (mestadels på högstadiet tycker jag) som är dåliga på att motivera för sina elever varför de borde göra sakerna som de borde göra.

Min hemliga taktik, som jag föreställer mig den i nuet är såsom följer:

Det ungdomar behöver idag är Trygghet, Tro och Tillit.
*De måste känna sig trygga i gruppen det vill säga i klassen.
*De måste ha tro på sin egen förmåga och därmed kunna motivera för sig själva varför de studerar.
*De måste känna tillit till sin lärare. Kunna anförtro sig och lita på att läraren vet vad eleven behöver kunna i studieväg. Därigenom skapas respekt individerna sinsemellan. Därför är det också oerhört viktigt att elever får behålla en och samma lärare så länge som möjligt. En tillitsfull relation byggs inte på tre veckor.

Man lär så länge man har elever, som det ju heter!

Projekt "Drömvikten"

Jag har en dröm...
Eller rättare sagt: Jag och Axel har en dröm...

Vi har kommit fram till ett mål för vår hälsa. Innan sommaren ska vi mötas vid en och samma vikt. Utan att egentligen nämna hur mycket vi väger nu så kan jag säga att jag ska gå ner lika mycket som han ska gå upp och vi ska mötas på drömvikten 73 kg. (Ok! jag kan höra min mammas förskräckta och häpna utrop ända hit, d v s bakåt i tiden. Men så ligger det till Mams.)

Vad sägs om den utmaningen?
Jag var på gymmet igår. Och jag har precis bokat plats på två pass till på Friskis&Svettis denna vecka. Spinning i morgon och Skivstång på fredag. Jag hoppas jag håller mina egna löften till mig själv. Det svåraste är ändå att bli av med sötsuget och småätandet. Mat är ju min hobby. Bah!

Tiffany Persson springer Tjejmilen (tror jag)

Avslutningsvis vill jag dela med mig av ett ljuvligt citat från Hipp Hipp!-karaktären Tiffany Persson, som jag i detta fall kan identifiera mig med:

(Hon ringer till receptionen till Friskis&Svettis)

Tiffany: Hallå, är det ni som är Friskis?
Receptionist: Ja, det är vi.
Tiffany: Då har jag kommit fel, vet du var de där Svettis håller hus?

Grattis oss och grattis Jakop!

Jenny hjärta Axel

(18 feb -08)
1 år!

Älskling och jag på en partybåt 2007

Dagen den 18 februari var inte bara min och Axels ettårsdag, det var också dagen då min gode vän Jakop Dalunde röstades fram (egentligen dagen då det blev officiellt på hans blogg) till ett av Grön Ungdoms blivande språkrör. Han tillsammans med Maria Ferm. Därför vill jag gratulera min vän här på Internetdagboken och uppmana alla läsare att ta en titt på Jakops "gröna" blogg: http://jakopdalunde.se

Glöm inte oss vanliga dödliga när du bara figuerar som tvådimentionell TV-personlighet Jakop. Jag är stolt över ha en vän som är blivande kändispolitiker. Go bro'! Nu räddar vi (egentligen du då) världen från värmeböljan!

Jag och Jakop på Movitz 2006

Smånöjen som förgyller mitt liv

* Att lyssna på klassisk musik mitt i kollektivtrafiksrusning (det är en spännande att göra musik som soundtrack i sitt vardagsliv)

* Att somna till sagor från bandspelaren

* Äta mat till matlagningsprogram

* Kämpa sig igenom läsläxor över en kopp te på något café

* Att läsa för halvsovande konfirmander i gröngräset om somrarna

* Att spendera timmar i en Indiskabutik utan att köpa någonting alls

* Att långsamt gå gatan fram med näsan djupt försjunken i en bok (då tvingas även folk att vika åt sidan)

* Lyssna på sommarpratare samtidigt som man spelar obetydliga spel på Svenska Kyrkans Ungas hemsida

* Studera andra personers bokhyllor (vad säger mer om en person än just bokhyllan)

* Att studera min egen vackra bokhylla

* Låtsas som om man är med i en musikvideo för att göra spinning- eller pump-passet lite roligare

* Äta direkt ur glasspaketet framför datorn

* Citera Lotta, Jonas Gardell, Yrrol, Vänner och Sunes sommar eller jul

* Att skratta tills man gråter

* Att gråta tills man skrattar

* Att låtsas som om bokhandeln där jag extraknäcker är min egen butik, för att göra jobbet roligare

* Sjunga musikalsånger på rummet

* Se på Vänneravsnitt efter Vänneravsnitt sent in på småtimmarna med Axel

* Att gå ut med tjejerna och dansa (men ganska fult, så där så det ser roligt ut)

* Att ställa i ordning ett kyrkorum inför en gudstjänst

* Att längta efter nya årstider

Love of my life

Ikväll blir det tjejmiddag här i korridoren. Vi ska äta köttfärslimpa och dricka rödvin, jag, Maria, Pernilla och Naima. Schlager blir det även, som sig bör. Jag är ju typ det enda återstående Carolafanet i min ålder. Men jag hoppas innerligt på hennes och Andreas nummer. Och jag hoppas att hon inte tar över låten.

Idag har jag även roat mig med att plugga in Queens diskografi. Kollat in hur alla album ser ut och vilka låtar som tillhör vilka album. Det är intressant vilka skillnader man upptäcker när man ser vem som skrivit vilka låtar. Egentligen är ju Queen som fyra grupper i en. Det är stor skillnad på Freddie Mercurys låtar och Brian Mays och ännu större glapp är det till basisten John Deacons verk. Tänk vilken skillnad det är på låtar såsom Bohemian Rhapsody/Bicycle race/Killer queen (Mercury), We will rock you/Save me (May) och Another one bites the dust (Deacon). Tänk bara på att gruppens låtar ibland handlar om kvinnor, men när det är Freddie som skrivit så är de tillägnade good old-fashined lover boys. Själv diggar jag ju Mercurys låtar, överfyllda av stämsång och genrebyten hit och dit.

Jag älskar att Herrarna Queen kommit in i mitt liv.

Trevlig helg alla!

Konst och sorgearbete

Igår tisdag tog jag tag i en sak som jag länge längtat efter att just genomföra. Jag har saknat de uppslukande föreläsningarna. Under min tid på idéhistoriska institutet på Stockholms Universitet var dagarna kantade med intressanta och enligt mig trollbindande föreläsningar. Nu har jag ju bara seminarium, baserade på läxläsning som jag tvingas göra ensam på min lilla kammare. Som tur är fick jag genom vännen Naima inspiration och godkännande av hennes lärare att följa med på hennes föreläsningar i konsthistoria. Utan anteckningsblock och penna. Egentligen skulle jag tagit med en skål med popcorn. Det är som bio för mig, att få lyssna på en riktigt bra föreläsare föreläsa om ett av mina hjärteämnen. Så nu har jag skrivit upp alla Naimas föreläsningar i min kalender. Vi får se hur många jag hinner med att gå på. Himmelska historia!

För att nämna den andra lite tyngre titeln på dagens inlägg så krävs lite återberättande. För ungefär tre månader sen började jag på allvar grotta ner mig i musikens kungar (eller drottningar kanske man ska säga): Queen. Jag har på kort tid lärt mig älska Freddie, Brian, Roger, John och musiken som bara uppfyller en. Allt från kraftfulla ballader till hoppig pop och medryckande rock. Jag har ju hela tiden känt till gruppens historia och Freddie Mercurys bortgång 1991, men det är ju först nu som jag kunnat ta till mig den vackra men sorgliga berättelsen. Så just nu, 17 år senare, genomgår jag ett slags sorgearbete. Jag var tvungen att först lära mig älska Queen och Freddie för att kunna sörja honom. Är inte det konstigt? Hur sorg, som man inte ens visste fanns inom en, plötsligt kan drabba ens känsloliv. Jag tror det började för några dagar sen då jag tittade på gruppens sista musikvideos på Youtube då Freddie Mercury var tvungen att vara kraftigt sminkad för att dölja sjukdomen. Sen har jag även i tårar bevittnat och känt mig deltagande i den hyllningskonsert som anordnades till Freddies minne, också på Youtube förstås.

Jag vet att jag är mer blödig än de flesta, men när Liza Minnelli som sista artist vid konserten framför We are the champions med hela artisteliten i ryggen och avslutar med orden: Thanks Freddie! We just wanned to let you know we were thinking about you! då vet jag inte om tårarna kommer av lycka eller av sorg.
Kolla in klippet själva (det är ren 80-talskärlek fast framfört på 90-talet): http://www.youtube.com/watch?v=hL-Nx7K8TWA

Kärlek!
Stäng inte in kärleken. Vänta inte ens till i morgon med att
tala om för dem du älskar att du älskar dem.

Förkylning från förorten AKA Väsbyvirus

Jag vet inte om det var pappa eller bokhandelskollegan eller något annat, men efter första dagen hemma i Väsby fick jag ont i halsen. Nu är jag genomsnorig! Det var väl för bra för att vara sant att man klarade alla de tidigare vintermånaderna utan en förkylning. Men nu är den här. Underbart!

Idag har jag också varit hos en hudläkare i Uppsala. Det var inte så farligt och läskigt som jag trodde. Jag vet inte vad det tagit åt mig på gamla dar, jag har blivit världens hypokondriker. Och läkarskräck har jag haft sen tidiga barndomen. Men nu är jag i alla fall påpackad med krämer och salvor så vi får hoppas att det slutar spridas och klias. Haha.. gud vilket intimt inlägg men ändå inte.

Det enda goda som följde med mig hem från Väsby (förutom all kärlek från familjen) var ännu ett gäng böcker. Prydligt inpackade i bokhyllan. Min Billy räcker inte till längre, så skivsamlingen får flytta på sig till förmån för "rummets själ", det vill säga böckerna. Från bokhandeln har jag inhandlat Philip Pullmans Den skarpa eggen, som är uppföljaren till den biofilm jag skrev om för några veckor sedan. En spännande skildring av läraryrket följde också med: Lärarna - Om utövarna av en svår konst skriven av Hans Lagerberg. Sist men absolut inte minst även Sunes jul. Den ska jag tvinga Axel att läsa högt för mig när jag känner mig nere.
Sen fick jag även boken Flyga drake av "svärmor" Margareta, författad av samma man som skrivit Tusen strålande solar som jag lyssnar på som ljudbok just nu. Underbart att ha hans två översatta böcker i hyllan.

Hoppas just detta inlägg finner just dig väl.
Kramar Jenny

Svenskläraren reflekterar

Blivande svensklärare var det ja...
Yrket då man utbildas till berättigad språkpolis. Eller?

Jag läste igår en artikel om attityder till språk. Det är klart att vi skapar oss en bild av en människa utifrån hur denna uttrycker sig eller skriver. Till exempel om personen i fråga slänger sig med slanguttryck, staplar och upprepar modeord eller bara talar så där underbart grammatiskt fel. Vad händer då? Man skapar sig en uppfattning om hur personen är, utan att man känner honom eller henne. Ha ha, där höll jag på att skriva han och hon. Smisk på fingrarna. Tillbaka till temat. Språket är viktigt. Jag märker själv hur jag mer och mer bryr mig om mitt eget och folks talspråk.

I artikeln som jag refererade till ovan uppmanar författaren Lars-Gunnar Andersson läsaren, först och främst blivande lärare eller praktiserande språkpoliser, att skriva en lista över språkliga fenomen som man irriterar sig på. Detta vill jag dela med er.

Språkbruk som jag stör mig på:
* Att alltför många använder de personliga pronomen fel (Jag såg han - Jag såg honom heter det)
Här gör även jag fel, men jag brukar vara snabb med att rätta mig själv
* Likaså säger man fel på mig och jag = efter ordet än kommer pronominet JAG (Hon är starkare än jag)
Detta är det jag gör mest fel på, bättring bättring...
* Att folk säger ta självmord - Det heter begå självmord eller att ta sitt liv
Detta har jag hört utbildade svensklärare säga fel på - hemska minne!
* Att folk inte gör fogen när de sätter ihop orden svenska och lärare = svensklärare, inte svenskalärare (det heter också tysklärare och engelsklärare!!!)
Säger de soffagrupp och kakaburk också kanske? Nej!
* Att folk skriver Vart när det ska vara Var
* Att folk svär alldeles för mycket
Vad har hänt med de betydligt charmigare kraftuttrycken järnspikar, himlars och nedrans?
* Här kommer en konservativ en: Att man inte får skriva skall längre, man SKA skriva ska
* Att folk i skriftspråk faktiskt blandar ihop de, dem, det och den icke-existerande eller i alla fall enligt min åsikt felaktiga och fula stavningen dom

Ah! Det kändes skönt att få ur sig. Nu ska man egentligen enligt Andersson reflektera över varför man irriterar sig på detta skråkbruk, men jag tror jag hoppar över det. Det kanske dyker upp i ett annat inlägg. Eller så är jag för en gång skull en olydig svensklärarinna.

/Jennyluss

Vad har hänt med staden?

Igår var det vårvarmt och barmark. Idag klockan tre växlade vädret humör. Det var lite av en chock för staden att plötsligt bekanta sig med de miljarder snöflingor som trängdes med medborgare på gator och vägar.
Jag är ändå lättad över att vårt nordiska väder beter sig någorlunda normalt. Jag tycker faktiskt att det är oroväckande att vi inte haft ett rejält snöoväder de senaste tre åren. I alla fall inte i den normala vintermånaden december. Det kommer alltid i november och som i år i FEBRUARI. Är det något som är riktigt fel eller är det bara normalt väderbeteende; att växla lite från år till år?

Jag har under den senaste veckan funderat på hur jag som pensionär kommer att tala till mina barnbarn eller föredetta elever. Kommer de att fråga mig om hur det var på min tid, då det fortfarande fanns snö i Sverige, då det fortfarande fanns torsk i våra vatten, då det fortfarande fanns... ja jag vågar nästan inte spekulara längre än så.


Jag hoppas på en god framtid. Jag kan ju inget annat.

Jag skulle vilja våga tro, jag kan ju inte mer.
Som kornet väntar tid att gro att livets under sker.
Så väntar jag, så längtar jag att jag ska nå.
Den tro jag inte själv kan nå.
(Psalm 219)