Konst och sorgearbete

Igår tisdag tog jag tag i en sak som jag länge längtat efter att just genomföra. Jag har saknat de uppslukande föreläsningarna. Under min tid på idéhistoriska institutet på Stockholms Universitet var dagarna kantade med intressanta och enligt mig trollbindande föreläsningar. Nu har jag ju bara seminarium, baserade på läxläsning som jag tvingas göra ensam på min lilla kammare. Som tur är fick jag genom vännen Naima inspiration och godkännande av hennes lärare att följa med på hennes föreläsningar i konsthistoria. Utan anteckningsblock och penna. Egentligen skulle jag tagit med en skål med popcorn. Det är som bio för mig, att få lyssna på en riktigt bra föreläsare föreläsa om ett av mina hjärteämnen. Så nu har jag skrivit upp alla Naimas föreläsningar i min kalender. Vi får se hur många jag hinner med att gå på. Himmelska historia!

För att nämna den andra lite tyngre titeln på dagens inlägg så krävs lite återberättande. För ungefär tre månader sen började jag på allvar grotta ner mig i musikens kungar (eller drottningar kanske man ska säga): Queen. Jag har på kort tid lärt mig älska Freddie, Brian, Roger, John och musiken som bara uppfyller en. Allt från kraftfulla ballader till hoppig pop och medryckande rock. Jag har ju hela tiden känt till gruppens historia och Freddie Mercurys bortgång 1991, men det är ju först nu som jag kunnat ta till mig den vackra men sorgliga berättelsen. Så just nu, 17 år senare, genomgår jag ett slags sorgearbete. Jag var tvungen att först lära mig älska Queen och Freddie för att kunna sörja honom. Är inte det konstigt? Hur sorg, som man inte ens visste fanns inom en, plötsligt kan drabba ens känsloliv. Jag tror det började för några dagar sen då jag tittade på gruppens sista musikvideos på Youtube då Freddie Mercury var tvungen att vara kraftigt sminkad för att dölja sjukdomen. Sen har jag även i tårar bevittnat och känt mig deltagande i den hyllningskonsert som anordnades till Freddies minne, också på Youtube förstås.

Jag vet att jag är mer blödig än de flesta, men när Liza Minnelli som sista artist vid konserten framför We are the champions med hela artisteliten i ryggen och avslutar med orden: Thanks Freddie! We just wanned to let you know we were thinking about you! då vet jag inte om tårarna kommer av lycka eller av sorg.
Kolla in klippet själva (det är ren 80-talskärlek fast framfört på 90-talet): http://www.youtube.com/watch?v=hL-Nx7K8TWA

Kärlek!
Stäng inte in kärleken. Vänta inte ens till i morgon med att
tala om för dem du älskar att du älskar dem.