Inspekterad och klar

Nu har de båda inspektörerna från Uppsala universitet varit och tittat på mig i klassrumsmiljön. En gubbe från litteraturvetenskapliga institutionen och en gubbe från nordiska språk. Bägge lektionerna när de var där gick förhållandevis bra. De kom till var sin klass. När gubben från littvet kom hade jag lektion med idrottstvåorna och de skötte sig bättre än vanligt, för att han var där förmodligen. Förhoppningsvis också för att vara snälla mot mig. Men i teknikklassen blev de stökigare än vanligt. Kanske för att provocera honom, eller för att testa mig. Vem vet?

Jag fick efter varje besök en muntlig utvärdering av hur jag hade skött mig, om man kan uttrycka det så. Båda poängterade att jag hade en naturlig auktoritet i min röst och i mitt uttryck som (blivande) lärare. (Jag får nog tacka alla de timmar jag spenderat med busiga konfirmationsgrupper för det.) Däremot fick jag kritik för bristande ämneskunskaper av ena gubben och beröm för detsamma av den andre. Jag kanske hade en bättre dag den andra gången helt enkelt. Men blir ju i alla fall säkrare för varje minut som man står inför en klass. I början tvekade jag ofta på hur mycket jag egentligen visste och kunde förmedla.

Det som jag verkligen känner att jag har utvecklats i är nog det som jag i början tyckte var allra svårast. Att våga vara sträng och säga till de som stör i klassrummet och de som inte lyssnar på sina kamrater. OCH förmågan att ta emot ett elevsvar, lyfta upp det och bygga vidare föreläsningen eller dialogen med hjälp av detta. Istället för att vara säga rätt eller fel när en elev svarar på en fråga eller lägger till något.

Nu kvarstår den största utmaningen. Hur skapar man ett klassrumsklimat som inbjuder till en jämlik dialog, när ungdomarna inte ens bryr sig om eller har lärt sig att lyssna på varandra? Jag är tyvärr där för kort tid för att kunna göra någon skillnad tyvärr.