I morgon skall jag och mina klasskamrater Camilla och Robert hålla i en liten lektion om barnboken Det lilla huset på prärien, som vi nu har detaljstuderat och analyserat. Det är en väldigt lugnt lunkande berättarstil som Laura Ingalls Wilder använder sig av. Det händer en del spännande saker, men ändå känns det som om händelseförloppet går mäkta långsamt. Jag förstår dock att vissa läsare och speciellt barn tycker att det är skönt att lyssna till en berättelse som just är lugn och harmonisk. Som vuxen (jo jag får nog kalla mig det nu) blir man nästintill irriterad istället. Familjen Ingalls som den delvis självbiografiska boken handlar om är äckligt idyllisk och konservativ i sin struktur. Pappa fixar, mamma tackar och säger: "Åh Charles, så mycket behövde du verkligen inte ha gjort." Barnen får inte prata vid matbordet, inte begära någonting och inte gråta. Det tyder på svaghet och att de beter sig som små bäbisar.
Jag och mina medarbetare är ändå nöjda och glada över upplägget av lektionen, som är mera av en helklass diskussion. Vi ska prata om boken genre, om det självbiografiska inslaget, om den är adapterad, om huvudkaraktärerna och slutligen lite om motiv och budskap i boken. Kul va! Nu önskar ni allt att ni hade fått vara med.
Boken handlar i grunden om frihet i att inte fästa sig vid det materiella och om familjen som det viktigaste i världen.
Just nu väntar jag på min tvätt, som ska vara färdig om sisådär tio minuter. Dessutom är jag djupt försjunken i en Maria Gripes böcker om den lilla pojken Elvis. Överraskande njutfull läsning. Jag skall även ha läst Det susar i säven tills i morgon. Men den kommer jag förmodligen plocka ut några kapitel ur och läsa de. Allt som allt, så är min läxa tills i morgon 280+230+180+20 barnbokssidor lång, typ. Tre böcker och en facklig text av Vivi Edström, den underbara, ni vet.
Mycket nöje
Kärlek till världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar